Recenserat
I det franska samhällets yttersta marginaler
Abdellah Taïa
Ett land att dö i
(Un pays pour mourir, 2015)
Översättning: Håkan Lindquist och Davy Prieur
Elisabeth Grate förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2016
Bilden av två uniformerade poliser som tornar upp sig över en sittande kvinna och övervakar medan hon tar av sig sin tunika har spridits som en löpeld på sociala medier sensommaren 2016. Scenen utspelade sig till följd av det ”burkiniförbud” som flera franska orter instiftade med argumentet att vissa muslimska kvinnors vana att bära täckande kläder på stranden signalerar ”extremism”. Men burkiniförbudet var bara ett, om än ett av de mest flagranta, exempel på hur Frankrike och många andra europeiska länder alltmer har börjat demonisera sin muslimska befolkning. Så är den forna kolonialmakten Frankrike ett land att leva och dö i som muslim, med eller utan slöja?
Den från Marocko invandrade sexarbetaren Zahira i den marockanska författarens Abdellah Taïas roman Ett land att dö i älskar i alla fall Paris, men med en kärlek som mest påminner om en olycklig, ensidig passion inför en kallsinnig älskare. Staden erbjuder henne nämligen inte mycket mer än ett liv i det franska samhällets yttersta marginaler, stigmatiserad i egenskap av både invandrare, muslim och sexarbetare. Detsamma är sant för de flesta av hennes vänner som Taïas bok kretsar kring. Där får vi också möta hennes vän Aziz, en transkvinna som äntligen ska få korrigera sitt kön, den homosexuelle iranske dissidenten Mojtaba som oväntat och tillfälligt korsar Zahiras väg, och hennes ungdomskärlek Allal som är kvar i Marocko och ruvar över gamla oförrätter. Romanen rör sig med lätthet mellan olika perspektiv och människoöden och lyckas trots sitt blygsamma omfång på knappt 140 sidor och sitt ganska fragmentariska berättande skapa bilder av hela, mångfacetterade liv. Barndom och vuxenliv skymtar fram i inre och yttre monologer. Taïas gestalter tycks mest leva inneslutna i sig själva, även när de tillsynes pratar med varandra. Zahira dagdrömmer om sin sedan länge döda far, Aziz om sina försvunna systrar och sin hett efterlängtade könskorrigering.
Alla dessa personer förhåller sig på olika sätt till kolonialism, exil och de bilder av sig själva som de tvingas konfronteras med. Det som gör dem kraftfulla är hur de gör motstånd mot dessa schablonbilder. Mot de rasistiska och islamofoba nidbilderna, men också mot omgivningens mer välvilligt ömkande blick på sexarbetare.
En av bokens finaste skildringar är den av Aziz och hennes systrar under uppväxten i Algeriet. Den visar på samhörigheten och lekfullheten mellan de många systrarna, varav en vid födseln tilldelats könet pojke. Samtidigt väjer inte Taïa för smärtan och mörkret i separationen när de andra systrarna ändå blir bortgifta och Aziz till slut hamnar på gatan i Frankrike, långt ifrån dem och barndomens lekar. Väl där konfronteras hon med den tolkning av sina systrars liv som hon börjat internalisera. I sin vilsenhet efter operationen drömmer hon om att söka upp dem och få tröst. Men, funderar hon, vilken tröst skulle hennes numera gifta och isolerade systrar kunna och vilja ge en sexarbetande transkvinna?
Berättelsens lyhördhet brister dock ibland. Motståndet mot att framställa romanpersonerna som enbart offer slår ibland över i romantiserande kring ”gatans barn” och ”godhjärtade horor”, framförallt i porträttet av den moderliga Zahira. Ambitionen att skapa ett slags allomfattande panorama över migrationens och (post)kolonialismens erfarenheter blir också ibland lite väl tydlig, vilket riskerar att reducera bokens personer till representanter för olika typer och öden snarare än helgjutna individer. Men Ett land att dö i håller sig alltså i huvudsak på rätt sida om det stereotypa och trots dessa tillkortakommanden har Taïa lyckats skapa en finstämd historia där skilsmässornas, exilens och ensamhetens sorg frammanas i en lågmäld ton.
