arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Zimbabwes 1900-tal i fokus i omskakande roman


Zimbabwes 1900-tal i fokus i omskakande roman


Novuyo Rosa Tshuma
Ett hus av sten
(House of Stone, 2018)
Översättning: Emilia Fjeld
Palaver Press, 2023

Texten har publicerats i Karavan 4/2023

Omslag Ett hus av sten

Novuyo Rosa Tshuma (född 1988) är uppvuxen i Bulawayo, en av de större städerna i Zimbabwe, men sedan ett antal år bosatt i USA, där hon delar sin tid mellan skönlitterärt författande och undervisning på akademisk nivå i kreativt skrivande. Alltsedan 2009 har hon skrivit noveller, varav många blivit uppmärksammade och prisbelönta. Sitt stora internationella genombrott fick hon dock 2018 med sin debutroman Ett hus av sten, nu tillgänglig på svenska i beundransvärd översättning av Emilia Fjeld.

”Ett hus av sten” är vad namnet ”Zimbabwe” betyder, överfört till svenska, och romanen följer också den unga nationens väg från det koloniala förtrycket i vad som då hette Rhodesia, via befrielsekampen och därefter de uppslitande inbördes motsättningar som kulminerade i vad som brukar kallas Gukurahundi (”det tidiga regnet som spolar bort agnarna före vårregnen”) – en fasansfull massaker som kostade tusentals civila så kallade dissidenter livet – och fram till den djupa desillusion som följt på en lång rad av svikna ideal och brutna löften.

I centrum av berättelsen står tre personer, som försöker finna sina identiteter i ett hemland som ofta ter sig som ett blodbestänkt, meningslöst kaos. Dessa tre är paret Abednego och Agnes Mlambo och deras inneboende, den föräldralöse unge mannen Zamani, som också fungerar som jag-berättare. Han framstår till en början som en bildad, fåmäld och hjälpsam person, men hans roll förändras när paret Mlambos tonårige son, Bukhosi, försvinner spårlöst efter en politisk manifestation. Zamani deltar beredvilligt i sökandet efter den försvunne, men strävar i själva verket efter att ta Bukhosis plats i föräldrarnas hjärtan, att göra deras släkthistoria till sin.

Han vill förmå Abednego och Agnes att berätta om det förflutna därför att han själv, som föräldralös, inte har, eller anser sig ha, något förflutet. Han vill komma åt deras historia för att själv kunna bli en del av den, för att slippa leva vidare i vad han ser som ett historiskt och känslomässigt vakuum.

I sin strävan efter detta mål skyr han inga medel. För att göra Abednego, en långsamt tillnyktrande alkoholist, mer talför, trugar Zamani i honom sprit. För att vinna Agnes förtroende överöser han henne med ömhet och empati. Men vad är det för sanning han lirkar fram? Vems sanning? Vad är sanning överhuvudtaget? Denna fråga ställs redan ganska tidigt i romanen av den insiktsfulle Dumo, som Zamani tidigare i livet betraktat som ett slags mentor. Dumo ger själv ett föga hoppingivande svar: ”Det finns ingen sanning, mfana! Sanning är bara en fråga om politisk marknadsföring. Och det finns så många alternativ där ute, så nu för tiden handlar det bara om att välja smak.”

Våra huvudpersoner har varsin version av sanningen, men vem ska vi tro på? Zamani är illistig, manipulativ och hänsynslös – dessutom hävdar han redan i romamens allra första mening att han betraktar det som sitt uppdrag, eller rentav sitt kall, att ”stöpa om det förflutna”. Abednego är alkoholist. Agnes upplever visioner av den Helige Ande. Kan vi lita på någon av dem? Kan vi lita på vår egen tolkning av texten? Tshuma ställer sina läsare inför många uppfordrande och svårbesvarade frågor.

Ett slags röd tråd i romanen är att nästan alla är rädda för, eller kategoriskt vägrar, att tala om Gukurahundi. Detta beror, åtminstone vad beträffar Abednego och Agnes, inte på någon strävan efter att överskyla eller förtränga en personlig skuldbörda. Ingen av dem har själv begått några illdåd i det förflutna, men minnena av det nationella traumat är ändå så svåra för dem att de helst vill radera bort dem ur sina medvetanden. Häri fungerar de som ett slags mikrokosmos för nationen, som också hellre vill glömma det förflutna än göra upp med det, och som dessutom styrs av ledare som gör anspråk på att äga den absoluta Sanningen, den som inte får ifrågasättas. Det är sådana ledare, som lanserat termen ”Gukurahundi”, vilken ju tydligt visar hur de ser, och vill tvinga andra att se, på det som varit.

Som den lysande författare hon är, serverar Tshumba inga entydiga svar på de brännande frågor hon formulerar – hon lämnar sin läsare lika rådvill och sökande som romanens huvudpersoner. Och vilka huvudpersoner! Komplexa, mångbottnade och motsägelsefulla som livet självt, briljant gestaltade i en storslagen, myllrande och tankeväckande text. Här finns ömsinta och respektfulla personskildringar och fyndiga ordlekar, men även kolsvart humor, sylvass satir och, sist men inte minst, våldsskildringar som är så ohyggliga att de nästan inte går att uthärda.

Tshumba lyckas utomordentligt väl med att göra den alltjämt identitetssökande nationen Zimbabwes svårgenomträngliga och blodiga historia begriplig och djupt engagerande för oss utanförstående. Låt inte denna starka och omskakande läsupplevelse gå er förbi!


STEPHAN LARSEN