Utöver de fem gästande författarnas texter finns andra att bekanta sig med här i numret.
Orhan Pamuk har skrivit en essä om berättandets kraft, om att bli förälskad i en bild och om mycket annat. Av
Pamuk har vi tidigare fått lära att Istanbul genomsyras av melankoli, hüzün. Den som läser klassikern Sait
Faik kan känna en skön melankoli strömma mot sig. I Karavan finns en av hans noveller översatt till svenska.
Yasar Kemals roman Låt tistlarna brinna läste jag i tonåren. Jag blev betagen av denna skröna fylld av äventyr och rättvisepatos, och
rövarhjälten Memed fick mitt unga hjärta att galoppera. I numret hälsar vi på hemma hos Yasar Kemal i Istanbul.
Det här är Karavans i världshistoriens mest omfångsrika nummer hittills. Med andan i halsen inför lämningen till
tryckeriet försäkrar dock redaktör och formgivare att nästa nummer blir avsevärt slankare.
Inför den annalkande våren har vi sett över tidskriftens form och till viss del svidat om. Det var ett tag sedan sist.
|
 |
|
|
Formatet har vi valt att behålla, men typsnitten och annat är nytt. Då vi vet att Karavans formgivning varit uppskattad
har vi velat göra förändringarna med varsam hand. Vår önskan är att än mer locka in till läsning, så hoppas att du ska tycka om vår nya skrud!
Till sist: ett stort tack till Annika och Ali och ni fantastiska översättare och skribenter som gjort det turkiska temat möjligt.
Birgitta Wallin
Redaktör
Bilder från Istanbul:
Sid 1: Pierre Lotis café med utsikt över Gyllene Hornet. Sid 2: Vid Galatabrons fäste.
|
