Karavan ger vi prov på Cortázars novellkonst i ”Drama i park”. Trots det korta omfånget hinns
där med ett mästerligt bruk av perspektivskiftet, ett stilgrepp som författaren ofta odlade.
Han verkar ha lekt så mycket. Med perspektivet, med genrer, med tiden, med...
Den invecklade relationen verklighet-litteratur tycks ha upptagit honom hela livet.
Ingen kan som han blanda det verkliga och det fiktiva inuti sina verk, ingen lämnar
som han läsaren lika vimmelkantig. Viktlös, öppen. Men den svävande känslan inbegriper
inte bara själva läsandet och fiktionen, utan kan följa med in också i läsarens liv.
I alla fall var det så för mig, när jag en afton satt och läste i den här nya novellutgåvan.
Från köket nådde mig middagsdofter som lovade gott.
Min sambo ropade från köket att nu var
det snart klart, och jag reste på mig. Men när jag kom ut i köket, vårt vanliga kök, blev
jag med ens osäker på var jag befann mig. Var det det här som var verkligheten?
|
 |
|
|
Jag tittade ut genom fönstret, allting utanför verkade avlägset och ogripbart.
Var det bara jag som befann mig i detta svindlande, svajande tillstånd? Det kändes ensamt,
oroande och samtidigt hisnande. Innan jag landade igen.
Så man bör nog närma sig Cortázars värld försiktigt, som hans landsmaninna Luisa
Valenzuela skriver...
|
