I både Coutos och Tavares texter utgör döden inte någon slutpunkt, utan
kommunikationen fortsätter. De döda existerar på sitt vis och de levande har så många frågor till dem.
Jag minns en höstdag på bokmässan i Göteborg för några år sedan. Det pågick ett seminarium med författare från Vietnam och bland dem fanns
nestorn Nguyên Huy Thiêp, en man med integritet.
På svenska finns hans vackra och kraftfulla
novellsamling Skogens salt, hyllad av kritiker och läsare.
Under bokmässan surrar tusentals repliker från seminarier och scenframträdanden omkring i hallarnas gångar, en del
utropade med tordönsstämmor, andra knappt utsagda.
För den som vistas några dagar på detta bokliga evenemang
uppgår stämmorna efterhand i ett enda sorl, ett gigantiskt mummel, som det till sist
inte är lätt för någon enda att tränga igenom.
Men den avslutande dagen på det årets mässa bet sig Thiêps kommentar fast i mig.
|
 |
|
|
Det handlade om relationen mellan författaren och läsarna, då han tog till orda och sade: ”En författares främsta läsekrets är de döda”.
En tyngd föll ned och det blev en paus i pratet.
Jag tror att flera av detta nummers författare skulle ha tyckt om den repliken. Förbindelserna mellan levande och döda är i
fokus på många håll i denna Karavan.
Också den mexikanske författaren David Toscana, som Gert Lundstedt intervjuat, vill
hitta punkterna där liv och död konfronteras.
Trots dramatiska ämnen är tonen i hans berättelser ofta vardagsnära, och han säger att han vill
använda ett språk som det är möjligt att kommunicera med. I det ingår att skala bort all exotisk rekvisita.
|
