Akbar var muslimsk härskare i Indien på 1500-talet, en av hans unga ministrar
hette Birbal och var hindu. Mellan dessa både växte en speciell vänskap fram,
och kring den har en mängd berättelser spirat och levat vidare genom århundraden.
Karavan publicerar tre av dessa kluriga sagor.
Om vänskap handlar också Urvashi Butalias längre essä, som skildrar
hur en gammal indisk man för första gången efter femtio år återvänder
till byn där han föddes och växte upp. Han har drömt om den stunden.
Byn ligger i Pakistan sedan 1947, året för den stora Delningen när
Indien delades i två och Pakistan grundades. Separationen blev våldsam, skapade enorma trauman.
Fientligheten mellan länderna är väl känd, medan berättelser om vänskapsbanden
är mer sällsynta. Den gamle mannens historia är en sådan.
Den 7 april i år dog Yvonne Vera. Hon blev bara 40 år.
Som en av Afrikas mest intressanta författare i vår tid har Yvonne Vera från Zimbabwe i sina romaner
på ett djärvt och poetiskt förtätat vis skildrat kontinentens sargade historia.
|
 |
|
|
Hon har beskrivit hur våldet griper tag i den enskilda människans liv, hur det förgör, på ett sätt som i varje fall jag
aldrig tidigare läst. Yvonne Veras nedtonade och djupgående stil får händelserna att komma så nära
att läsaren inte kan fly undan.
Det finns en stark skönhet i hennes berättelser, en bultande uppriktig
smärta och kärlek. Särskilt har hon beskrivit kvinnliga erfarenheter som förtigits och gömts undan. Mai Palmberg,
som skriver om Yvonne Vera här i numret, menar att hon genom att sätta ord på det som samhället tystat ned
skapar ett nytt, mer innefattande kollektivt minne.
Yvonne Vera närmade sig de stora ämnena med skarpsynthet och sinnlighet. Det var som att hennes ord, vad
hon än skrev om, alltid var fästade i kroppens erfarenhet. Hon ville in i huden, under huden, under tungan,
gräva sig inåt, neråt...
|
