Mohamed Omar däremot kommer från det nya Sverige. I sina dikter tar han oss lika självklart med
till Uppsalaslätten som till öknen, bollar såväl med snö som med sand.
Poesin rör sig mellan avlägsna geografier utan märkbar ansträngning, tillryggalägger enorma avstånd, både sådana
som är och sådana som inte är av denna världen.
Det är inte att nå en slutpunkt som är avsikten. Det finns så många hemligheter. Kanske skriver
Omar i själva verket om en och samma plats, en plats som inte finns på kartan.
Det är som att dikterna färdas mest hela tiden, även när de befinner sig i väntan.
Tillfälligtvis kan de stanna till, som i den lekpark där en mycket trött vandrerska
kastar sand ut i rymden. Hon vet inte hur länge hon varit på resa, och hon väntar
på ”man vet inte vad”.
I den längre dikten ”Min kompis är ett helgon” vandrar en helig ung man
omkring i Uppsala. Ingen känner igen honom förutom lärjungarna, och om dagarna
delar han ut karameller till barnen i S:t Pers galleria. |
 |
|
|
Geografin är gränslös också här, dikten fläktar vingsnabbt iväg till basaren i Kandahar och så åter
till Uppsala centrum. Det refereras både till Allah och arbetsförmedlingen,
änglar rör sig mellan raderna och Hyresvärden med stort H dyker upp.
Vardagligheter, som ett cykelförråd, sätts i nytt ljus. Det är nämligen där
som lärjungarna möts, för det är ombyggt till moské. Mohamed Omar tycks vara
på god väg att bli en den svenska poesins Khemiri (Ett öga rött), fast utan att skriva på blattish.
I förra numret befann vi oss ganska mycket i Kairo, och dit färdas vi även i detta.
Ty där har Stefan Foconi, efter att först ha gått vilse med råge, sökt upp Sonallah
Ibrahim, prosaist och oförvägen kritiker av sitt lands regim.
|
