Men hur fel hade hon inte, det vet jag, för när jag skalar en apelsin kan jag antingen göra fyra snitt i skalet, då lossnar
det lätt och jag kan tänka på Finland, eller så kan jag skära loss skalet som en lång spiral som jag för ett ögonblick kan trä kring min handled
och jag kan tänka på Egypten, och när allt kommer omkring kan jag inte skala på
bägge sätten, inte samma apelsin åtminstone (Š).”
Den här bilden av de olika sätten att skala en apelsin återkommer flera gånger, visar hur
dottern befinner sig någonstans mitt emellan, är varken det ena eller det andra och ändå
bådadera. (Systern har en nalle som heter Halvfason!)
Föräldrarna har inget gemensamt språk, eller det de har är ett som inte är
någonderas. De skriver långa brev till varandra när de är unga, de gnistrar när de möts,
han ser på henne, de äter friterade svalhuvuden, får barn.
”Min mor hade stora ljusblå ögon. När min far såg in i dem förstod han inte att i Finland
står solen lågt på vintern och värmer bara sällan.” Kärleken börjar förtvina efter en tid. |
 |
|
|
När han slutar se på henne slutar hon leva, ”när mor inte längre fick växa till det allra
största, det allra vackraste, i den blicken, då när deras blickar inte längre möttes
ovanför huvudet på oss (Š).”
Romanen är sinnligt berättad, prosan poetisk och överraskande på ett sätt som får
mig att njuta under läsningen. Den är drastisk med sina tvära kast och sin humor,
även om grundtonen är sorgsen på ett avklarnat sätt.
Jag tänker att den skulle göra sig som film, en roadmovie på väg mellan de båda länderna som kallas Finland
och Egypten, med något stopp i Libyen och något i Indien. Författaren själv har
växt upp i alla dessa länder, hon lever nu i Finland.
|
