Jag åker tåg då och då under tiden som jag läser boken, jag somnar till och vaknar till på tåget, och hela tiden dör
brodern, genom hela boken dör han. Det är plågsamt och jag önskar att det ska ta slut.
Det är bedrövande, och det är på samma gång omvälvande. Genom att han, den fattige, döende mannen
från den lilla tropiska ön som varit hänvisad till periferin, är den som har huvudrollen i berättelsen
händer något: för ett kort slag vänds den invanda rollfördelningen i världen upp och ned. Brodern är
förlorare, men det är kring honom allting rör sig.
Det är något med Jamaica Kincaids sätt att skriva, det smittar; den som skriver om henne börjar
själv använda märkvärdigt långa meningar, jag kommer på mig själv med att göra det under en tid
och när jag gör det ser jag också att det är mycket långt till hennes mästerliga språkhantering
med dess rytmiska upprepningar.
Att upprepning är stilens död har hävdats många gånger, men det
gäller inte för Jamaica Kincaid. Här är omtagningarna en nödvändig del av språket och de är
|
 |
|
|
betydelsebärande likt de listor som görs på olika håll i berättelserna.
I Diane Simmons intressanta essä i det här numret kan
du läsa mer om rytm, repetition och riklig användning av listor i Kincaids verk.
Och det kan inte hjälpas, hennes karakteristiska stil inbjuder till efterhärmning, det är rytmen som förför,
den suggererande rytmen som närapå förmår hypnotisera och får mig att falla in i radernas virvlar.
I Dagens Nyheter läste jag härförleden en intervju med Toni Morrison där det framgår att det hon är mest stolt över,
det är inte nobelpriset om nu någon trodde det, utan det är den egna litterära stilen.
|
