Det har blivit tomt på den plats där han uppehöll sig, de snåla vindarna får utrymme att blåsa allt hårdare. För han var ju inte oförstörbar,
ens denne Said, vad än Tariq Ali önskade. Men texterna finns kvar.
I intervjun som publiceras i det här numret berättar Said bland annat om sin uppväxt, och
hur han allt sedan barndomen burit med sig en känsla av att inte riktigt höra till. Intervjun
ger också en introduktion till hans teoretiska tankegångar.
Samtalsformen förmedlar en stark
närvaro och vi möter en avslappnad Said, som tillåter sina formuleringar att vara mer
vindlande och lössläppta än i böckerna.
I detta nummer finns ett tema över Khalil Gibran, känd som den vida spridda visdomssamlingen
Profetens författare. Rader därur brukar ofta citeras vid bröllop och dop också i vårt land.
Men hans insatser sträckte sig längre än så.
Kanske skulle man kunna säga att arabiska poeter som Adonis och arabiska litteraturforskare är i
färd med att
|
 |
|
|
”reclaima” honom som poet. De visar på hans grundarbete inom språket och hur betydelsefullt det varit för den omdaning
av arabisk poesi som skedde under 1900-talet. Adonis kallar honom ²en visionär poet, som ser med hjärtat².
Edward Said hävdade alltid oberoendet, rätten att säga emot om vikten av dessa
principer instämmer säkerligen Pramoedya Ananta Toer. Denne motståndets författare
från Indonesien gästade Sverige i höstas när en av hans romaner kom ut. Karavan mötte
honom för en intervju.
Längre fram i numret finns två berättelser från Mexiko, översatta av Arne Lundgren. Det är
roligt att vara redaktör och få brev från sådana introduktörer som Arne. Man får nämligen
vara försiktig när man sprättar upp kuvertet, inte sällan döljer sig guldkorn därinne.
|
