deltar i projektet bidrar till det här numret
med artiklar om populärlitteraturens betydelse i olika litteraturer.
Flera av dem skriver om hur det med tiden visat sig att den populära litteraturen, förtalad av företrädare för den etablerade
kulturen, varit en källa till just densamma.
Lena Rydholm visar till exempel i sin text hur kinesiska kurtisaners kärlekssånger
från Songdynastin (960-1279), ci-poesin kallad, efter flera århundraden, och med bearbetningar gjorda av välsedda manliga
poeter, kom att upphöjas till ”fin” litteratur – och detta är ett mönster som upprepats gång på gång i Kinas litteraturhistoria.
/Ci-poesin var populär också hos de manliga utövarna själva, i den fann de en frihet de inte kunde finna på annat håll: ”Inom denna
genre kunde de manliga poeterna experimentera med könsrollerna och använda en kvinnlig röst för att uttrycka känslor som det inte
anstod en man att yttra.”/
|
 |
|
|
Till traditionella kinesiska former i utveckling idag hör den populära kung fu-genren. Missa inte kung fu-novellen i svensk översättning längre
bak i numret – den som uppskattade filmen Crouching tiger, hidden dragon har här en högtidsstund att vänta.
Christina Nygren skriver om populärteater i olika länder i Asien och hur den
underskattas av företrädare för den ”höga” teaterkonsten.
”Det stora kruxet”, säger hon, ”är att definitionerna av populärkultur formuleras utifrån elitkulturens
ståndpunkter och oftast utgår ifrån att finkulturen är mest eftersträvansvärd”.
Hon menar bland annat att populärteatern har en viktig gemensamhetsskapande funktion.
Att den kan ge en plattform att möta både sina onda och goda drömmar på, att den
utgör ”ett andrum i tillvaron”.
Och jag hamnar i Indien igen, minns en natt i en
liten by i delstaten Karnataka: Ett resande teatersällskap har just spänt upp sitt tält. De spelar en
episod ur eposet Mahabharata. En saga om ont och gott, om släkters fejder,
om vikten av
|
