”Puberteten är ett drama som söndersliter den unga
flickan”, säger Simone de Beauvoir i Det andra könet (denna i flera avseenden stora
bok och feministiska urkund vars like ännu ej påträffats).
Flickan upptäcker sitt kön, sin stolthet och skam. Ty i samma stund som könets och
livets mysterium uppdagas för henne, ska hon viga sig åt renheten och oskulden. Hon blir
varse att hon har en sårbar punkt.
Kvinnorollen som påtvingas flickan formas av omgivningen.
Före puberteten är hon lika stark som sina bröder. Men när barnets kropp blir kvinnokropp,
blir den kött. Flickan känner hur hon växer, tidigare har hon inte känt det. Hon iakttar förvånat hur
bröst och hårväxt utvecklas. Simone de Beauvoir beskriver detta målande:
”Hon är van vid ett hårsvall som växer fridfullt som en silkeskokong, men den nya
vegetationen i hennes armhålor och nedanför magen förvandlar henne till ett djur
eller en alg. Oavsett hur upplyst hon är anar hon i dessa förändringar en
ändamålsenlighet som sliter loss henne från henne själv; |
 |
|
|
så kastas hon ut i en livscykel som överflyglar den egna existensens ögonblick och hon
anar ett beroende som viger henne åt mannen, barnet, graven.”
Flickans och pojkens vägar skiljs åt i puberteten. För flickan innebär det
begränsningar och anpassning till de ramar kvinnligheten pådyvlar henne. En
tid av smärtsam förvirring och bristande självtillit som gör flickan beräknande.
Hon lär sig att vänta. Att hävda sig är förbjudet och därför blir flickan upprorisk,
menar de Beauvoir.
Hur spränga flickrollen utan att förgås?
Många medverkande i detta nummer vittnar om hur böckerna, läsandet, skriften varit
en väg ut ur instängdhetens fängelse. Böckerna öppnade dörrar till andras tankevärldar,
menar Ira Mallik.
|
