Ingen diktatur i världen kan stoppa kärleken. Man måste leva poesin, fortsätter han. Men för den delen inte
låta bli att leva i världen, nej, poeten bör leva i samhället och inte utanför eller ovanför.
Poeten älskar samhället genom sina inälvor. Alla skeenden tränger in genom porerna.
Idag är Lê Dat inte isolerad. Unga poeter läser hans dikter. Han tar tillbaka sitt liv, det
som hölls inne. Och arbetet med språket pågår.
- Men det är svårt, madame, mycket svårt.
Dikter av Lê Dat finns översatta längre fram i detta nummer, som är en Karavan med blandat
bagage. Dock lyser genom flera av bidragen något gemensamt: en besatthet av språket, som har sin grund i en
förlust.
I Kamila Shamsies korta berättelse om mullbär och mango maskerar huvud-
personen sin längtan
efter hemlandet genom att "glömma" sådant som hon skulle kunna sakna. Men språket har inte glömt.
Lê Dat levde i förvisning inom det egna |
 |
|
|
landet, algeriskan Assia Djebar lever i Paris och arbetar för att bevara
hemlandets minnen "tatueringarna av uppror och strider" med franska ord.
När hon började skriva om Algeriets förflutna behövde hon först befria språket,
kolonialmaktens franska som trängt undan arabiskan och berbiskan, och "skaka av det allt
komprometterande damm".
Hon lever med tre språk: franskan som hon skriver på, modersmålet arabiska och Maghrebs
ursprungliga språk, berbiskan, som är hennes grundackord och som det inte går att reducera.
I exilen blev franskan hennes "enda territorium", och dit har hon tagit med sig röster
från barndomens kvinnliga värld, milda och ilskna stämmor med annan rytm,
ohörda av omvärlden. Där söker Assia
|
