 |
|
|
|
|
Redaktörens
presentation av nummer 1/10
|
 |
Vi börjar årets första nummer med en härligt lång intervju med Pedro Juan Gutiérrez.
Denne kubanske författare går inte i någons ledband och är inte rädd för att provocera.
Hans omtalade Havanna-trilogi har precis utkommit på svenska.
I intervjun berättar han bland mycket annat om hur han skriver: hur han dricker
sitt kaffe, lever sig in i gestalterna, blir sina gestalter, hur han skrattar
och gråter om vartannat. Han säger också: ”En författare skriver utifrån förundran.
Det är mycket viktigt. Det har jag insett nu.” När han kom till Havanna efter att ha
jobbat en lång tid som journalist på annat håll förundrades han så över den del av
Havanna han levde i, att det satte igång hans skönlitterära skrivande.
|
|
Mellan Gutiérrez och den brasilianske poeten Ferreira Gullar finns många olikheter,
men i tankarna om förundran förenas de. Gullar finner den oumbärlig: ”Jag skriver så
lite därför att den starka förundran som får dikten att födas inte kommer på befallning.
Den är inte beroende av mig.” Om han inte känner någon förundran blir det inte någon poesi.
Vi möter honom här i samtal med hans översättare.
Huvudpersonen i Salim Barakats berättelse ”Skärholmen” talar också om detta med förundran.
Hon är ohyggligt upprörd, hon har förstått att hennes make har en älskarinna.
|
|
|
|
I ett brev
öser hon sin (mycket uttrycksfulla) galla över honom och det slutar med: ”Men det man aldrig
kan ta ifrån en människa, någonsin, är hennes ändlösa förundran.”
Vad är det egentligen för något, förundran? ”Förvåning som väcker tankfullhet”, står det i
en ordbok. Men för mig är det mer än så. Det är en undran, en häpnad inför det mirakulösa
som det är att leva. Ty ordet under döljer sig däri. Det är frågor som man inte visste att
man hade, som för en dit man inte anat. Det är något som pågår, något oavslutat.
|
|
Läs vidare >>
|
|
|
|
|
© Karavan | Box 17131 104 62 Stockholm | Foto: Mikael Lindström Webb: Helena Anderhag
|
|
|
