Samtidigt är feminismen en litterär riktning som håller på att växa sig stark inom arabisk
litteratur, den som är allra djärvast och mest nyskapande enligt litteraturvetaren Ibrahim Taha,
intervjuad här i numret.
I romanen jag just håller på att läsa befinner jag mig också i Egypten. Det är kulna kvällar med
regn som smyger sig mot rutorna, men jag glömmer mörkret när jag bäddar in mig i boksidorna.
Boken är skriven av en finsk debutant, Ranya Paasonen, och heter Där solen står högst (utgiven
på svenska 2004, översatt av Mårten Westö). Det är en berättelse om kärlek. Han var egyptier,
hon finska. De möttes på tåget mellan Luxor och Aswan. |
 |
|
|
Det var vinter, det var november och solen sken utanför tågfönstren. Han hette Ismael och var
som ett lejon, ett elddjur och en vattenletare. När han tittade in i den dunkla kupén såg han en ängel. Det var Anu.
Han älskar henne från första början,efter en vecka kan hon säga att hon älskar honom. Det är dottern
som berättar sina föräldrars kärlekshistoria, och det handlar också om två kulturer som möts, två
väderstreck. ”Bakom min far fanns Gud och bakom min mor fanns ingenting.”
I början känner Anu det som att Egypten och Finland ändå inte skiljer sig så mycket från varandra:
Det fanns blått och det fanns vitt och en hel del mark som låg öde. |
