 |
|
|
|
|
Graffiti som ropar och viskar genom tiden
|
Tidigare förord: [0303] [0302]
|
|
Redaktörens
presentation av nummer 4/03
|
 |
Gracila kvinnor med minimala midjor
och mycket runda bröst hälsar oss. Vi har klättrat uppför trappsteg efter trappsteg hugget ur den branta
klippan. Grottmålningarna i Sigiriya är nästan 1600 år gamla och hör till Sri Lankas mest berömda sevärdheter.
Det är värt varje svettstänk att ta sig dit.
Inte för att det är en berömd plats utan för att dessa damer
gör något med själva tiden. Från sin värld vinkar de till oss med blommor i sina händer, och det är som
att alla tider sammanstrålar och är bultande samtidiga. Kropparna är i rörelse, svänger som i dans och
blickarna tycks fästade någonstans långt borta. Kvinnornas leenden är sorgsna, nästan överjordiska.
|
|
Vilka de var har det förstås funnits flera teorier om. Tillhörde de kungens hov eller var de i själva
verket apsaras, himmelska nymfer?
Intill målningarna finns en mur kallad ”Spegelväggen” som man kan skriva på för att meddela sig med skönheterna.
Och så har gjorts i mer än tusen år. När jag ser dig önskar jag inget annat liv. Sri Lankas äldsta graffiti,
klotter som ropar och viskar sitt budskap genom sekler.
En karavan med blandad packning är detta. Poetisk
graffiti spelar en inte oviktig
|
|
|
|
roll i Bo Holmbergs text som handlar om nostalgi och främlingskap i den klassiska arabiska litteraturen.
I en skrift från 900-talet, Boken om främlingars
beteende, baserar författaren berättelserna på graffiti som skrivits på väggar och pelare.
Kärleken, vinet och saknade platser besjungs i längtande ordalag, den skrivande är ofta i främlingens situation
sökande såväl njutning som tröst.
|
|
Läs vidare >>
|
|
|
|
|
© Karavan | Box 17131 104 62 Stockholm | Foto: Mikael Lindström Webb: Helena Anderhag
|
|
|
