arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Med viruset i huvudrollen


Med viruset i huvudrollen


Amir Tag Elsir
Ebola ’76
(Ebola ’76 2012, engelsk utgåva 2015)
Översättning: Olga Falk
Sameh Publishing, 2022

Texten har publicerats i Karavan 3/2023

Omslag Ebola'76

Amir Tag Elsir, född 1960, är en sudanesisk läkare och författare, som skriver på arabiska. Han har publicerat över 20 verk (diktsamlingar, biografier och romaner), några prisbelönta, många översatta till engelska och andra språk. Nu presenteras han för första gången på svenska, med romanen Ebola ’76, förtjänstfullt översatt av Olga Falk, som utgått från den internationellt rosade engelska versionen av Chris Bredin och Emily Danby.

Utgångspunkten för berättelsen är den allra första ebola-epidemin, som drabbade Kongo (dåvarande Zaire) och gränsområdet Nzara i södra Sudan 1976, och orsakade en fruktansvärd medicinsk, social och humanitär katastrof. Dock påpekar Elsir, i ett mycket kort förord, att hans text är alltigenom fiktiv och att ”ingen av personerna som dyker upp i berättelsen har någon motsvarighet i verkligheten”. Snarast kan romanfigurerna betraktas som representativa för olika samhällsgrupper – här möter vi textilfabriksarbetaren Lewis Nawa, som utan att veta om det för med sig smittan från Kongo till Nzara, hans hustru Tina, som har ett minst sagt problematiskt förhållande till den ständigt otrogne Lewis, den berömde blinde gitarristen Ruwadi Monti och hans följeslagerska Darina, ”som fungerade som en mänsklig promenadkäpp för musikern”, den godmodige barberaren Manko Nokoshi, den gamle trollkonstnären Jamadi Ahmed, som sett bättre dagar, den prostituerade Kanini, som överför smittan till Lewis, Lewis överordnade, Anami Okiyano, som ser till att Lewis blir utsedd till Årets man, den hänsynslöse kapitalisten och f.d. gerillakrigaren James Riyyak, som äger textilfabriken och som nu kan göra sig en ansenlig förtjänst på att, med hjälp av ”sin hängivna skara barnarbetare”, masstillverka munskydd, de båda synnerligen medelmåttiga läkarna Nasraddin Akwi och Luther Ayawo med flera. Den kanske viktigaste, om också inte mest utrymmeskrävande, romanfiguren är dock viruset självt, här framställt som ett levande, tänkande och ondskefullt väsen, som väljer sina offer med omsorg för att åstadkomma största möjliga smittspridning på kortast möjliga tid, och som reagerar med sadistisk förtjusning när allt går som planerat.

Elsir använder sig av flera olika verktyg för att påverka läsarens sympatier. De viktigaste av dessa är knivskarp satir, som till exempel i skildringarna av Anami Okiyano och James Riyyak, och nattsvart humor. Satiren når sin svidande höjdpunkt mot slutet av romanen när ljudet av annalkande helikoptrar väcker offrens och deras vårdares hopp om en nära förestående räddningsinsats. De blir dock grymt besvikna – helikoptrarna är inte avsedda för dem. ”I stället landade de på en bakgård på mark som tillhörde en bosättare, ditskickade på ett så kallat humanitärt uppdrag för att hämta hem utlänningar, människor som aldrig ens hade haft kontakt med smittan. Dessa djärva äventyrare klättrade ombord och tänkte att deras möte med en av tredje världens epidemier var en del av upplevelsen.”

Den frätande ironi och kyliga distans, som kännetecknar detta och många andra avsnitt av romanen, innebär dock ingalunda att berättaren är likgiltig inför de exempellösa fasor som följer i sjukdomens spår. På Nzaras stora torg, snart omdöpt till Ebolatorget, samlas döda kroppar, som till sist vräks ned i massgravar. Bland dessa döda finns också några som fortfarande är vid liv, men ingen hör – eller bryr sig om – deras desperata rop på hjälp.

Den kanske mest skakande insikt som romanen förmedlar är ändå den att det för de allra mest utsatta och skyddslösa kan finnas fasor, som till och med överträffar sjukdomens härjningar. Ett exempel på detta är den prostituerade Kanini, som visserligen bär sjukdomen i sin kropp, men som till sist inte faller offer för den, utan för brutalt, meningslöst våld.

Denna roman, totalt fri från sentimentalitet och högstämda uttryck men full av glödande vrede och socialt patos under den till synes okonstlade ytan, är ingen behaglig läsupplevelse, men väl så viktig i en tid då dödliga epidemier kan bryta ut var som helst i världen och obarmhärtigt blottlägga de djupa sprickorna i vilket samhälle som helst.


STEPHAN LARSEN