Recenserat
Det politiska dramat som personligt trauma
Jhumpa Lahiri
Sankmark
(The Lowland, 2013)
Översättning: Meta Ottosson
Brombergs förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 3 2014
Tollygunge är en stadsdel i södra Calcutta, bland annat känd för sin filmstad, ”Tollywood”, hemmaplan för Satyayit Ray och andra stora indiska filmskapare. Där låg en gång den sankmark som bokens titel anspelar på. Och där, i ett lägre medelklasshem, alldeles intill det gungande, vattensjuka fältet med sina dammar och sitt snåriga system av vattenhyacinter, växer de två bröderna Subhash och Udayan Mitra upp.
När boken börjar, har Indien varit fritt i 20 år. Men det klassamhälle som britterna en gång vakade över har inte ändrats särskilt mycket. De fattiga bor i hyddor vid randen av sankmarken. Den koloniala institutionen Tollygunge Club fungerar fortfarande som ett reservat för de rika. En dag övertalar Udayan sin försiktige storebror att de två ska ta sig över muren och in på det förbjudna området. Det blir den våghalsige Udayans första upprorshandling.
Jhumpa Lahiris litterära specialitet är att skildra mötet mellan det indiska och det amerikanska och att beskriva familjer i olika stadier av kris. Ja, familjerelationen är verkligen ofta ett gungfly, men i Sankmark är den mer komplicerad än någonsin. Och det beror på politikens inblandning.
Bröderna Mitra är de mest begåvade ungdomarna i sitt kvarter, universitetsstudier blir deras självklara väg, men just då, under dessa år i slutet på sextiotalet, kokar den nordindiska jättestaden av politisk upphetsning. Och när de allra fattigaste jordproletärerna i distriktet Naxalbari i delstatens nordligaste del reser sig i uppror mot herrarna dras växande skaror av unga Calcuttastudenter in i en revolutionär rörelse. En av dem är Udayan. Man kan inte fortsätta leva som om ingenting hänt i ett land med dessa orättvisor, menar han. För Subhash är den motsatta vägen lika självklar: En son måste uppfylla föräldrarnas vilja. Alltså studera, först hemma, sedan i USA.
I USA får Subhash brev som berättar att Udayan gift sig med en flicka vid namn Gauri och lämnat politiken. I själva verket har han, tillsammans med andra naxaliter, gått under jorden och bildat en våldsam, terrorinriktad stadsgerilla. De unga maoisterna jagas av polis och paramilitär som har order att antingen fånga dem eller döda dem. Eller, vilket var vanligt, båda sakerna samtidigt. De kommer efter Udayan också. Sankmarken, dammarna och vattenhyacinterna blir hans sista hopp.
Under bokens senare del framstår Gauri, som av Subhash räddats över till USA och gift sig med denne, mer och mer som romanens centralgestalt. I östkustamerikas liberala universitetsmiljö kan hon frigöra sig från det förflutnas spöken och ägna sig åt det hon alltid drömt om – att studera och forska i filosofi. Men förutsättningen är att hon kapar banden med sitt indiska förflutna och överger sin man och sin dotter. Priset hon får betala blir, inte oväntat, högt.
Sankmark är en familjeroman som med stor litterär vighet hoppar från en tuva till en annan, som förflyttar sig mellan vitt skilda miljöer och tidsepoker. Ändå känns det fel att kalla den en episk roman eller en politisk roman. För det är något märkligt distanserat i skildringen av 60-talets Calcutta, politiken, de unga naxaliterna. Kanske bottnar det i att det som egentligen engagerar författaren är att gestalta relationer och psykologiska spel; undvikanden, förtiganden, samvetskval, mental klyvnad – inte att spegla sociala dramer. Romanens outtalade tes förefaller vara att när man skrapar ner den samhälleliga konflikten tillräckligt långt så hittar man till slut ett rent personligt trauma.
