Recenserat
Barnet och mammans depression
Pilar Quintana
Avgrunderna
(Los Abismos, 2021)
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 3/2023
Att skildra föräldrars äktenskapliga sönderfall och otroheter genom barns ögon är ett väl beprövat grepp i kulturen. Det är också vad som sker i den colombianska författaren Pilar Quintanas senast översatta roman, Avgrunderna. Quintana, född 1972, vars roman Tiken kom på svenska 2021, har för Avgrunderna belönats med det prestigefyllda Premio Alfaguara de novela.
I boken möter vi den åttaåriga Claudia som bor med sin unga mamma (som också heter Claudia) och betydligt äldre pappa i ett välbeställt hem med hembiträde och en massa växter. Så en dag presenterar Claudias faster sin nye make, och intresse mellan honom och Claudias mamma uppstår snabbt. Just eftersom det inte är ovanligt att anlägga barnets perspektiv på otrohetsaffärer har jag först mina tvivel angående romanen, trots att jag starkt gillade Tiken, som handlade om den andra sidan av Colombias klassamhälle.
Men det visar sig snart att kärleksaffären mellan mamman och fasterns man mest är en katalysator för det som kommer sedan och i sig inte upptar särskilt stor plats i romanen. I centrum står i stället de depressioner som mamman går in i när hon och mannen blivit påkomna och affären (efter vad det verkar) tagit slut. Och det är i skildringen av hur ett barn maktlöst upplever en förälders depression som Quintana verkligen visar musklerna. Att ordet ”depression” aldrig nämns, att ”avgrunderna” inte har ett namn, gör det hela så mycket mer skrämmande.
Mamman, som är en hemmafru som ägnar mycket tid åt sina skvallertidningar, börjar tillbringa alltmer tid i sängen och säger att hon har ”rinit”. Hon tar ”allergimedicin” och dricker whisky. Det är ingen uppslitande sorg som visas, utan en förälder som gradvis blir alltmer oåtkomlig för sitt barn. ”Riniten” och de morbida historierna från skvallertidningarna, och även från mammans eget liv, om kvinnor som gått en våldsam död till mötes, kanske självförvållat, är ett sätt att prata om depressionen utan att benämna den. Dessa historier introducerar också för den åttaåriga Claudia vetskapen om att mammor kan försvinna och till och med dö. Och att de ibland gör det för att de vill.
De periodvisa förbättringarna och barnets ängsliga glädje över dessa gör det hela ännu sorgligare eftersom Quintana hela tiden visar tydligt att mammans depression är ett monster som kan slumra men inte dö. Det finns många skildringar av deprimerade hemmafruar, men förmågan att ge motivet nytt och förskräckande liv är ett kvitto på Pilar Quintanas skicklighet.
Just därför är det desto mer frustrerande när Quintana på ett ställe ändå känner sig tvungen att skriva läsaren på näsan med ett övertydligt stycke som det där Claudia betraktar sin mamma och namne och ser: ”Avgrunden i henne, precis som hos de döda kvinnorna (…) en ändlös spricka som ingen kunde fylla igen.” Lyckligtvis är detta en engångsföreteelse i en roman som annars befäster att Pilar Quintana är en av de intressantaste latinamerikanska författarna just nu. Det är bara att hoppas på att förlaget Rámus fortsätter att ge ut och översätta henne.
